Matskål, eller?

Jag kunde bara inte låta bli att ta ett kort där valparna äter. Det är så kul att kunna se skillnaden från vecka till vecka, och inte minst jämfört med hur det var för bara 3,5 vecka sedan! Det är rätt trångt vid matbordet, kan man väl säga…

Annars är dagens nöje nu att ge valparna mat. Idag fick de äta ur ett ordentligt fat så alla fick plats. Och de är så otroligt ivriga!

Fast efter ett tag börjar det ändå spåra ur. Och så blir man ju så trött så trött…

Ja, där blev hon kvar, minsann, den lilla sötnosen. Var det en matskål de fick… eller kanske en ny bädd? Är det verkligen bekvämt? Uppenbarligen… :-)

Första måltiden ”riktig” mat

I kväll var det dags. Vi var riktigt nyfikna på vad valparna skulle tycka. Jag tänkte mig att det kanske var några som försiktigt skulle smaka lite grann. Det var ju första gången med ”riktig” mat, första gången de smakade något annat än Majas mjölk. Jag hade fel. De kastade sig över maten. Allihop! Det blev riktig trängsel. Alla ville vara med och smaka.

Vissa bredde förstås ut sig mer än andra…

Men på det stora hela, så blev alla nöjda. Mums! Det här kan vi tänka oss fler gånger! :-)

Valpbus!

Nu blir det bara mer och mer liv i valplådan! Igår märkte vi för första gången att de började reagera på ljud. Man kan också känna små taggar i munnen – det är tänderna som är på väg. Njut så länge du kan, Maja…

Det är också riktigt roligt att sitta och titta på dem när de är vakna. De har börjat busa! :-)

Skulle bara… sa Maja

I natt vaknade jag av ett förfärlig liv från valplådan. Det var skall, gnäll, morr och gläfs och det hördes att de for runt, runt. Och det höll på en bra stund… Nu på morgonen talade Mickis om varför. Maja hade följt med honom när han gick på toa. På tillbakavägen tog hon bara en sväng förbi valplådan, stack ner huvudet och nosade på valparna. Bara nosade. Sedan gick hon därifrån. Det var inte populärt, kan jag säga! Varför, Maja, måste du sticka dit nosen och väcka dem om du nu ändå inte tänkte ge dem mat? ”Jag skulle bara…”, sa Maja.

Nu börjar valparna bli stadigare på benen. Även om de fortfarande ramlar, håller de sig mer på alla fyra.

Ögonen är också öppna, även om de fortfarande ser dåligt. Nu ser de ut som riktiga små hundar. Det blir ett helt annat liv, mer kontakt. :-)

Ögonen öppnas!

Nu går det fort! Valparna tar fler och fler steg, och man ser att de faktiskt börjar ta sig fram på alla fyra istället för att krypa på magen.

Och det roligaste av allt! Nu börjar man kunna skymta ögat i ögonvrån! Även om de inte ser än, så vet man ju att nu dröjer det inte länge innan man kan få mer kontakt. :-)

 Riktiga små hundar börjar de bli. Det nyaste är att morra. Det är tydligen väldigt roligt, för det gör de ofta och gärna. Och så skäller de. Små miniskall. Vi vaknade av det flera gånger i natt…

De första stegen

Idag har det varit mer underhållande än vanligt att titta på valparna. De försöker nämligen att gå, inte bara krypa. Och det är en upplevelse. :-) Jag har gjort många försök att fånga det på bild, men det är inte så lätt. För den sekund de faktiskt står på alla fyra benen med magen i vädret är just det – en sekund. För så snart de tar ett steg eller två så ramlar de. Så här går det till.

Men de kämpar på bra!

Det är också kul att se dem äta. Maja hoppar in, alla valparna ”springer” dit så fort de bara kan. Så ett intensivt arbetande när de trampar med fötterna och stöter och rycker med huvudet. Följt av det plötsliga lugnet när mjölken flödar, alla svansarna darrar och det enda som hörs är enstaka ”uff”anden.

Men en halv minut senare är det ”hela havet stormar”. Då släpper alla plötsligt sin spene och letar febrilt efter en annan som säkert ger mer mjölk. Och så börjar det om igen. Tills de slocknar en efter en, var som helst och hur som helst.